Vad som händer när man skiter i varsel

Vad som händer när man skiter i varsel och det man vet är en himla tråkig livsläxa. Varsel brukar stämma alltför bra och en smartare individ hade insett att det är dumt att gräva sitt eget hål att falla ner i. Jag befinner mig dock än i trotsåldern, och skiter i varslen som resulterar i att jag ligger fint i hålet jag visste skulle dyka upp.

Att Varsla är att veta genom känsla, syn, hörsel eller bild hur det kan komma att se ut i framtiden. Att sända ut en del som hämtar tillbaka kunskapen, dvs varslet.

Att Varsla är att veta genom känsla, syn, hörsel eller bild hur det kan komma att se ut i framtiden. Att sända ut en del som hämtar tillbaka kunskapen, dvs varslet.

Ibland undrar jag vad jag egentligen behöver för ”bevis” för att inse att jag inte bara fantiserar ihop en massa.

Vi tar det från början:

För ett år sedan fick jag ett nytt arbete. Nästan en drömtjänst faktiskt,  ser man på förmånerna och möjligheterna var det verkligen ingen nit. Lycklig och full av hopp, i ett stadie där endast möjligheter fanns och inget kunde slå ner mig stog jag den vackra, klara vintermorgonen på väg till mitt nya jobb. Full av all lycklighet hör jag i mitt inre ”du målar in dig i ett hörn” och känslan samt vetskapen av att detta är en fälla som kommer att bli svår och smärtsam att dra sig ur gick igenom hela min kropp. Det handlade om insik och vetskap snarare än om tro. För jag trodde att detta skulle bli spektakulärt.

Jag blev ställd, sådant här har aldrig slagit fel, men jag ignorerade det, intalade mig om att det var min ”inre rädsla” prestationsångest eller liknande som spökade. Allt skulle bli bra, det skulle bli fantastiskt.

Månaderna gick och jag avancerade, men denna insikt kom tillbaka. Problem med kollegorna började uppenbara sig mer och mer, problem jag aldrig har upplevt förut. Det var som att befinna sig i en grop med ormar. Jag började bli sur, ta med jobbet hem, jag började bli tröttare och tröttare.

Semestern kom och jag hittade mig själv igen, efter semestern visade det sig att jag skulle få ett saftigt projekt helt för mig själv. Ekonomist skulle detta bli en mindre trissvinst, jag var glad för att livet hade vänt. Barnen som så ofta var sjuka hade hållit sig friska hela sommaren, förskolan fungerade och arbetet likaså.

Sen kom skiten tillbaka, vissas inre på den arbetsplatsen är inte att leka med och det slog verkligen ner mig med full styrka, tvi!

Jag var så trött att jag stendäckade när jag skulle sätta mig ner i jacka och skor, jag sov  i över 6 timmar och sov bort hämtningen på förskolan. Folk började undra hur jag mådde, andra betedde sig bara som att jag var insmörjd i bajs. Mitt känsloregister existerade inte, jag gick yr och i en dvala totalt kraftlös. Trots det var jag fullt frisk fysiskt och jag borde ha varit lycklig för alla möjligheter som stog utanför dörren. En morgon gick jag upp och konstigt nog kände jag igen min spegelbild, jag såg inte livlös och fördjävlig ut längre, det onda hade runnit ur mig och jag var tillbaka. Två veckor av oförklarligt och ologiskt helvete var över.

Här började varslen komma tillbaka ”säg upp dig” jag ignorerade det igen, det var ju bara hjärnspöken, jag skulle klara detta, jag var bara lite trött, det måste ha legat en infektion i kroppen som proverna missade.

Vintern lyckades jag få ledigt genom sparade föräldrardagar och i våras började jag jobba igen. Allt gick bra i en månad ungefär. Sen började samma visa igen fast fortare, tröttheten och ofokuset på jobbet. Jag var totalt dränerad när jag kom hem och började att gå på knäna igen. Sjukdomar hela tiden, problem överallt och varslen kom tillbaka dagligen ”säg upp dig” ”det är bättre att få ett slut” ”du kan inte gå vidare förrän du avslutar detta” det var så stark att jag fick dubbelkolla att jag satt kvar på mitt kontor i min stol och inte skrev på min avskedsansökan. Jag bemästrade ”det som gick igenom hela kroppen” jag skulle klara detta, det skulle bli bra trots tarotläggningar där tornet, djävulen, svärdsviten (de dåliga) dominerade.

Sen kom en dag när jag började få omen runtom mig, kråkor verkade följa mig, stora flockar vart jag än var, småkryp överallt och samtidigt som mitt sinne tog in det kände jag mig väldigt olustig, någonting var på väg och det var inte tur och lycka. Nästa dag blev jag ledsen, det bara välde över mig utan anledning, nu i efterhand förstår jag att en del av mig måste ha vetat om vad som komma skall.

Jag sa upp mig på det mest förnedrade sättet man kan bli uppmuntrad att ”säga upp sig” på. Från inkallan på kontoret till att jag fick rensa mitt skrivbord tog det ca 45 min. Men jag orkade inte säga emot.

När känslan av att ha fått sitt självförtroende våldtaget (och dessutom skriva en lapp ”våldtäcktsmannen” dikterade om hur jag ville av mig egen fria vilja sluta omedelbart) hade lagt sig blev jag glad, närmare sagt började ett lyckorus bubbla i hjärtrakten.

Idag undrar jag mest varför jag ens utsatte mig för detta och hoppas att denna livsläxa var tillräcklig för att jag ska ta beslut i framtiden som jag inte bara fattar med logiken och intellektet, utan lyssnar mer på den andra delen som också talar till mig.