Från teori till praktik?

Efter ett intressant möte igår har jag börjat inse några saker. För det första jag läser för mycket. Jag läser och läser och läser och läser, sedan filosoferar jag och jag filosorerar mera, jag debatterar med mig själv tänker och tänker. Sedan läser jag igen och gör om hela faderullan.

Detta är ganska värdelöst i längden utan alla de andra bitarna runtom.

Ofta, i vilken som helst utbildning som innehåller en fysisk utövning av något slag har man en praktik. Man lär sig teorin, man läser in den, man försöker att lära sig hur man gör rätt och sedan kastas man ut i verkligheten med sina kunskaper. Där under vägledning av någon som redan genomgått processen guidas man igenom sin egen omvanling av teori till praktik. Det är verkligen inte så enkelt att få ut det ur huvudet ut i händerna.

Någonting som jag tycker är väldigt obehaglig också eller rättade sagt skrämmande och läskigt är att till fullo acceptera sin tro som en del i verkligheten. Det är  obehagligt att acceptera att det man känner, får till sig stämmer och är så. Det är obehagligt att inse att det där bakrundbruset man ständigt hör är från andra än en själv. Det är läskigt när synen skiftar en aning, som sedd ur en annan synvikel och man får till sig någonting, ser nått eller vet hur det kommer att bli för någon framöver. Att detta kan hända i tid eller i otid är ännu mer oroande. Och det tar emot att acceptera, kapitulera och ge sig hän till fullo för att utforska det djupare.

Paradox? – javisst.

Om inte annat än för att man har fått lära sig att dessa saker är någonting att söka medicin för.

Jag känner mig som Narren… eller ska jag säga den Hängde?

XII The Hanged Man scan Morgan_Greer