Den jävla Maran

Ibland när man avslappnad och trygg ska gå och lägga sig så kan de värsta monster komma och visa sig. Jag talar inte om lemlösa, slemmiga och skräckinjagande bestar som jagar en genom natten. Det jag såg var mycket värre, det vara mina skräckscenarier basannade. Att leva skräcken, misslyckandet och se hur det visar sig bli en 15 år framöver är mycket, mycket värre. Det hemsöker och bilderna präntar sig fast i min hornhinna som ett klart fotografi.

Jag försöker att luska fram nyckelorden, själva betydelsen.  Jag förstår men samtidigt inte. Jag vet var men samtidigt är det en främmande plats. Hela innebörden har jag inte sett. Om det verkligen är så olyckligt som jag tror vet jag inte.

Kanske är det bara ens egna rädslor som man har gett liv åt själv som spökar i natten.

Kanske är det bara ens egna rädslor som man har gett liv åt själv som spökar i natten.

Och jag hoppas verkligen att det jag såg var ett axplock av mitt känsloliv av undertryckta känslor och farhålor. Att det bara beror på stress, min egen press på mig själv och hur hårt jag strävar efter vissa mål jag har satt upp för mitt liv.

Jag kan inte heller låta bli att undra vem denna blåögda skandinaviska eller möjligtvis slaviska man är som tar med mig på dessa turer ibland. Och jag litar inte helt på hans intentioner heller…han leder och jag är för förvirrad för att inte följa. Han har inte gjort nått ont men ändå, när man bestämmer åt mig blir jag alltid väldigt reserverad. Dessutom vill man ju veta vem som rumserar i ens huvud.