Folkminnen om oknytt, spökerier och andeväsen och mycket mer

http://www.murberget.se/ kan man läsa ur folkminnesamlingen i Västernorrland. Jag publicerar ett axplock ur olika kategorier och jag mäste säga att det är Oerhört intressant. En riktig guldgruva! Och för den intresserade en riktigt informativ sådan, om man lyckas sålla lite.

Sidan är något svår navigerad, folkminnen finns under fliken ”upptäck”, men jag sparar några kategori sökningar och en översikt längt ner i inlägget, så är det enklare att klicka sig vidare på sidan.

 

”Mute sjörå”

Då vi var barn, brukade vi kasta en slant baköver vänstra axeln ut i vattnet, då vi metade. Vi skulle då få bättre lycka, trodde vi. Detta kallades att ”mute sjörå”. Vi hade lärt det av äldre personer.

1917,Gideå, Getingstabodum.

– Ja, se tomtar trodde de på, smederna. ………

– Ja, se tomtar trodde de på, smederna. Dom såg aldrig några, såvitt jag vet, men nog fanns dom.
– Dom brukade mata dom där, – kasta någon bit bakom hjulstocken. En gång var det en smeddräng, som höll på att lära sig spela fiol. Han satt en dag och åt i smedjan, som de andra, kastade han ett ben bakom hjulåsen, men det var alltför väl avgnagt. Då hördes en stämma säga:
Du gav mig ett ben, som assit var på.
Du skall kunna ställa men aldri dra på,
och pojken lärde sig heller aldrig att spela.

Nordiska museet. Frågelista. Bruksarbetare, bd 2, sidan 51. År 1936,Torp, Torphammars bruk.

”De osynliges” brud

Jag är född i Åsele, men mina föräldrar flyttade till Själevad då jag var bara åtta år gammal. Min mor berättade denna historia:
Det var i Anundsjö i en by, som jag nu inte minnes namnet på. I en av gårdarna där i byn hade de dottern i fäbodarna på sommaren. Så en kväll blev det en sådan oro på både hunden och hästen där i gården. Hunden sprang och skällde och grävde och syntes vilja ha husbonden med sig, och hästen stod i stallet och stampade och gnäggade. De förstod, att detta måtte betyda någonting, men vad det kunde vara, visste de ju inte. Då tog husbonden och satte sig upp på hästen, och strax gav sig hunden iväg åt fäbodarna till, och hästen höll efter.
I bodarna var det helg. Det hade kommit viterfolk dit, och de tog och klädde flickan till brud och pyntade ut henne med alle handa prydnader av guld och silver. De skulle just till att viga henne vid en av deras ynglingar, då flickans far fick höra hästskällan ute på vallen. Då blev hon förstås mycket glad, och så ropade hon till: ”Gud ske lov! Jag hör min faders hästklocka!” Samtidigt slog hon armarna i kors över bröstet. Nu försvann hela det osynliga sällskapet och de tog allt sitt med sig utom smyckena som flickan hade lagt armarna i kors över. Det hade de inte makt över. Sedan for de med flickan till prästgården. Ingen fick veta något riktigt besked av henne, vad prästen hade gjort med henne, men troligen hade han döpt om henne, ty flickan hade sagt att hon svarat på sin döpelse själv. De har nämligen trott, att det skulle vara förbigått någonting i döpelse formuläret för sådana, som vitra har sådan makt över, och då måtte de döpas om, om det skall bli bra igen.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:II_1916. Uppteckningsnr: 414. År 1916, Nätra, Nässjö

Av det där Lucifers släktet ……

Av det där Lucifers släktet har jag sett många. Sista gången var för tre år sedan. Anna, käringen här i gården, kom från fähuset en kväll och då såg jag alldeles tydligt, att hon hade en karl i sällskap. Han gick litet bakom henne men tätt intill. Men inte hade hon sett någon, inte såg jäntan, som samtidigt stod i fönstret, till någon heller. Det är inte alla, som får se sånt, men nog finnas de, men vi ha intet att göra med dem.

Ur Hammarsedtska arkivet: Övernaturliga väsen VI. Underjordiska väsen. År 1908, Borsjö, Näset.

Barn, som hon skulle ha haft

Det var en bonde från Gälven Själevad, som hette Kristoffer. Det är nog bra nog många år sedan han dog. Han var på sin tid en mycket duktig predikant. På en bön hörde jag honom tala om den här händelsen:
Det var en hustru som låg för döden och skickade bud på Kristoffer. Hon plågades så förfärligt, ty hon såg en mängd små barn omkring sig i sängen och de klämde så hårt att det gjorde så förfärligt ont. Hon talade så om för honom att hon gjort sig skyldig till den synden att förhindra att hon skulle bli med barn sedan hon fått ett par stycken. Nu trodde hon, att de där barnen som hon såg i en ”skepnad”, var dem, som hon SKULLE ha haft. Predikanten sade, att en sådan dödsbädd ville han icke mera komma till, och han förmanade oss att inte ställa det så olyckligt för oss.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1916-1917. Uppteckningsnr: 773.Arnäs, Brunsnyland

Ett par häxor

Nere i Dorotea var det två systrar, som var riktiga trollkäringar. En hette Gunilla och den andra Brita Stina. Gunilla dog året efter det jag gick och läste för prästen. De där två brukade gå på gravarna och ta mull, som de använde i sina trollsatser. En julmorgon, då kyrkväktaren skulle gå upp i tornet och ringa andra gången, mötte han dem i torntrappan. De blåste ut ljuset för honom, men han hann ändå se, vilka det var. Det påstås, att det än i dag skall synas märken efter att de skrapat klockorna. Somliga påstår, att de gnagt på klockorna, men det är väl inte möjligt.
Den där ”Jon bär´ s Gûnnel” var ”stygg” förfärligt. Gubben hennes låg sjuk länge, så att Gûnnel blev ”less” på att sköta honom. Då tog hon en dag och rent ut gav honom stryk i sängen, där han låg. Men då hon skulle till att dö själv, lärde det vara ”otröjsamt” (otrevligt, långsamt). Flickan som skötte henne, satt en dag och läste för henne ur bibeln. Då kom där in en ”gamm, stor, stygg okäns gråhunn” och ”låg åt” där vid sängen. Jäntan hutade till åt honom, men det brydde han sig inte om. Men så slog hon till honom med bibeln över nosen, och då måste han förstås gå ut. Då det gått om en stund, kom han in igen, och då var det inte möjligt att få ut honom. Han ställde sig med framfötterna på sängbalken och stod och gapade över gumman med tungan hängande ur munnen. Så stod han, ända tills gumman andades ut och var död. Då gick han ut och ingen såg mera till honom. – Det ”gatt fell” (måtte väl) vara n´ tytje” själv, som kom i den skepnaden och tog hennes själ.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 890,År 1917,  Dorotea Ed, Båtas.

Svarta hunden

I Nore i Åsele var en gammal käring, som var en riktig ”fabelmora” och förfärligt ogudaktig. Då hon låg för döden, hade det varit mycket ”otröjsamt”. De försökte läsa ”gussol” för henne. Hon bad dem tiga med sånt, och då de inte lydde, vände hon sig mot väggen och härmade dem. På kvällarna och nätterna var där förfärligt så oknytt. Upprepade gånger hörde de en hund krafsa på dörren och ”gnister”* och vilja in. Då de öppnade var där ingen hund. Men till slut kom han allt in! Han var stor och svart och kröp strax under sängen, därifrån han aldrig kom fram. Det blev till slut ett sådant leverne med ”skrömta” där, att man måste ha dit prästen. Denne läste och bad och fick på det sättet fritt från andarna. Käringa kunde han dock ej ändra sinnet på, hon dog som hon hade det. En dotter till henne lever ännu och bor i Storsjö.

*Anm.
”Gnister” är det tiggande lätet hos hunden. Den stora svarta hunden, som nämnes i sådant sammanhang är alltid djävulen själv

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2899, Anundsjö, Solberg.

TREVLIG LÄSNING

Kategori översikt bl a trolldom, magiska medel, besvärjelserhttp://www.murberget.se/upptack/katlista.aspx?snkod=2481

Andeväsendena, lucifer släktet, naturväsen mm – http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=VI

Sagor och Sägnerhttp://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=VII

Preventiva åtgärderhttp://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=C&rub3=e

Döden och de döda, föredud om dödsfall, skrömt och spökerier – http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=E

Kärlek, trolldryck och hämndhttp://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=B&rub3=c

Sjukdomar och deras botande, signerierhttp://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=D