Vättar och synen

För det första. Jag känner mig liten i anden. Den är inte lika stark som den kan vara, jag tror knappt jag skulle kunna resa den nu. Om det beror på årstiden, min trötthet, dålig kost eller annat har jag ingen aning om. Jag observerar bara att den är svag nu.

För det andra funderar jag på gåvan att se. Att faktiskt riktigt se det som andra inte gör. Här inser jag att jag inte gör det. Om inte jag verkligen försätter mig i ett helt annat medvetandetillstånd. Vilket är mödosamt.

Detta för mig vidare till vättar och iallafall det jag misstänkte mig se en natt. Nu ska jag vara brutalt ärlig. Jag ljög, för kanske ett år sedan postade jag och frågade på ett forum just om naturfolk. Men jag var inte helt ärlig i min berättelse, dels för att jag inte vågade tro på vad jag såg och var rädd att bli sinnessjukförklarad på grund av det. Hade jag gjort det, hade jag antagligen fått bättre hjälp.

En natt, när min minsta var under året och skrek en hel natt såg jag dom. Han var så orolig hela natten så jag kan jämföra det med öroninflamation. Jag kan dock utesluta de flesta av faktorerna här, han var mätt, torr, varm, höll inte sig på någon kroppsdel som kan indikera smärta,han fick ändå alvedon i förebyggande syfte. Jag bar runt honom i alla rum, jag sjöng, jag vaggade stående och sittande och liggande. Jag gjorde precis allt man kunde göra. Han somnade i 5-10 minuter av ren utmattning och vaknade sedan och skrek skräckslaget.

Till slut somnade han bredvid mig i storasysters säng, klockan var väldigt tidig morgon, innan gryning. Jag vaknar av att han skriker igen och innan alla mina sinnen har återvänt ser jag mig omkring i rummet. Framför mig vid mina fötter ser jag ett litet barn sitta. Jag ska precis ta det och ge den nappen (i tron att det är min son) men inser att det hänger ännu ett från himmelsängen, och är några till i rummet. Hur många minns jag inte, de två minns jag med säkerhet. Nu inser jag att de är små, nakna och svarta, som små barn fast med vuxna propotioner. Och inte helt mänskliga. Till råga på allt ser jag att min son sitter bredvid mig och gallskriker, högröd. Det var någonting rött som svävade i luften som ett sigill jag inte har kännedom om. Jag blinkar till flera gånger, och nu börjar jag få små panik. Efter några blinkningar ser jag dom inte längre, jag tar honom och går till mitt sovrum. Där vaknar jag än en gång och ser någonting huka vid mina fötter nyfiket. Han sover dock igenom det och trött som jag är somnar jag också om.

Fast vad det var jag såg, det har jag ingen aning om. Jag har att välja på, fantasifoster, vättar som har rykte om sig att roa sig med små barn eller trötthets hallucinationer.

Rot trollen av John Bauer

Rot trollen av John Bauer