Folkminnen om oknytt, spökerier och andeväsen och mycket mer

På http://www.murberget.se/ kan man läsa ur folkminnesamlingen i Västernorrland. Jag publicerar ett axplock ur olika kategorier och jag mäste säga att det är Oerhört intressant. En riktig guldgruva! Och för den intresserade en riktigt informativ sådan, om man lyckas sålla lite.

Sidan är något svår navigerad, folkminnen finns under fliken ”upptäck”, men jag sparar några kategori sökningar och en översikt längt ner i inlägget, så är det enklare att klicka sig vidare på sidan.

 

”Mute sjörå”

Då vi var barn, brukade vi kasta en slant baköver vänstra axeln ut i vattnet, då vi metade. Vi skulle då få bättre lycka, trodde vi. Detta kallades att ”mute sjörå”. Vi hade lärt det av äldre personer.

1917,Gideå, Getingstabodum.

- Ja, se tomtar trodde de på, smederna. ………

- Ja, se tomtar trodde de på, smederna. Dom såg aldrig några, såvitt jag vet, men nog fanns dom.
- Dom brukade mata dom där, – kasta någon bit bakom hjulstocken. En gång var det en smeddräng, som höll på att lära sig spela fiol. Han satt en dag och åt i smedjan, som de andra, kastade han ett ben bakom hjulåsen, men det var alltför väl avgnagt. Då hördes en stämma säga:
Du gav mig ett ben, som assit var på.
Du skall kunna ställa men aldri dra på,
och pojken lärde sig heller aldrig att spela.

Nordiska museet. Frågelista. Bruksarbetare, bd 2, sidan 51. År 1936,Torp, Torphammars bruk.

”De osynliges” brud

Jag är född i Åsele, men mina föräldrar flyttade till Själevad då jag var bara åtta år gammal. Min mor berättade denna historia:
Det var i Anundsjö i en by, som jag nu inte minnes namnet på. I en av gårdarna där i byn hade de dottern i fäbodarna på sommaren. Så en kväll blev det en sådan oro på både hunden och hästen där i gården. Hunden sprang och skällde och grävde och syntes vilja ha husbonden med sig, och hästen stod i stallet och stampade och gnäggade. De förstod, att detta måtte betyda någonting, men vad det kunde vara, visste de ju inte. Då tog husbonden och satte sig upp på hästen, och strax gav sig hunden iväg åt fäbodarna till, och hästen höll efter.
I bodarna var det helg. Det hade kommit viterfolk dit, och de tog och klädde flickan till brud och pyntade ut henne med alle handa prydnader av guld och silver. De skulle just till att viga henne vid en av deras ynglingar, då flickans far fick höra hästskällan ute på vallen. Då blev hon förstås mycket glad, och så ropade hon till: ”Gud ske lov! Jag hör min faders hästklocka!” Samtidigt slog hon armarna i kors över bröstet. Nu försvann hela det osynliga sällskapet och de tog allt sitt med sig utom smyckena som flickan hade lagt armarna i kors över. Det hade de inte makt över. Sedan for de med flickan till prästgården. Ingen fick veta något riktigt besked av henne, vad prästen hade gjort med henne, men troligen hade han döpt om henne, ty flickan hade sagt att hon svarat på sin döpelse själv. De har nämligen trott, att det skulle vara förbigått någonting i döpelse formuläret för sådana, som vitra har sådan makt över, och då måtte de döpas om, om det skall bli bra igen.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:II_1916. Uppteckningsnr: 414. År 1916, Nätra, Nässjö

Av det där Lucifers släktet ……

Av det där Lucifers släktet har jag sett många. Sista gången var för tre år sedan. Anna, käringen här i gården, kom från fähuset en kväll och då såg jag alldeles tydligt, att hon hade en karl i sällskap. Han gick litet bakom henne men tätt intill. Men inte hade hon sett någon, inte såg jäntan, som samtidigt stod i fönstret, till någon heller. Det är inte alla, som får se sånt, men nog finnas de, men vi ha intet att göra med dem.

Ur Hammarsedtska arkivet: Övernaturliga väsen VI. Underjordiska väsen. År 1908, Borsjö, Näset.

Barn, som hon skulle ha haft

Det var en bonde från Gälven Själevad, som hette Kristoffer. Det är nog bra nog många år sedan han dog. Han var på sin tid en mycket duktig predikant. På en bön hörde jag honom tala om den här händelsen:
Det var en hustru som låg för döden och skickade bud på Kristoffer. Hon plågades så förfärligt, ty hon såg en mängd små barn omkring sig i sängen och de klämde så hårt att det gjorde så förfärligt ont. Hon talade så om för honom att hon gjort sig skyldig till den synden att förhindra att hon skulle bli med barn sedan hon fått ett par stycken. Nu trodde hon, att de där barnen som hon såg i en ”skepnad”, var dem, som hon SKULLE ha haft. Predikanten sade, att en sådan dödsbädd ville han icke mera komma till, och han förmanade oss att inte ställa det så olyckligt för oss.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1916-1917. Uppteckningsnr: 773.Arnäs, Brunsnyland

Ett par häxor

Nere i Dorotea var det två systrar, som var riktiga trollkäringar. En hette Gunilla och den andra Brita Stina. Gunilla dog året efter det jag gick och läste för prästen. De där två brukade gå på gravarna och ta mull, som de använde i sina trollsatser. En julmorgon, då kyrkväktaren skulle gå upp i tornet och ringa andra gången, mötte han dem i torntrappan. De blåste ut ljuset för honom, men han hann ändå se, vilka det var. Det påstås, att det än i dag skall synas märken efter att de skrapat klockorna. Somliga påstår, att de gnagt på klockorna, men det är väl inte möjligt.
Den där ”Jon bär´ s Gûnnel” var ”stygg” förfärligt. Gubben hennes låg sjuk länge, så att Gûnnel blev ”less” på att sköta honom. Då tog hon en dag och rent ut gav honom stryk i sängen, där han låg. Men då hon skulle till att dö själv, lärde det vara ”otröjsamt” (otrevligt, långsamt). Flickan som skötte henne, satt en dag och läste för henne ur bibeln. Då kom där in en ”gamm, stor, stygg okäns gråhunn” och ”låg åt” där vid sängen. Jäntan hutade till åt honom, men det brydde han sig inte om. Men så slog hon till honom med bibeln över nosen, och då måste han förstås gå ut. Då det gått om en stund, kom han in igen, och då var det inte möjligt att få ut honom. Han ställde sig med framfötterna på sängbalken och stod och gapade över gumman med tungan hängande ur munnen. Så stod han, ända tills gumman andades ut och var död. Då gick han ut och ingen såg mera till honom. – Det ”gatt fell” (måtte väl) vara n´ tytje” själv, som kom i den skepnaden och tog hennes själ.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 890,År 1917,  Dorotea Ed, Båtas.

Svarta hunden

I Nore i Åsele var en gammal käring, som var en riktig ”fabelmora” och förfärligt ogudaktig. Då hon låg för döden, hade det varit mycket ”otröjsamt”. De försökte läsa ”gussol” för henne. Hon bad dem tiga med sånt, och då de inte lydde, vände hon sig mot väggen och härmade dem. På kvällarna och nätterna var där förfärligt så oknytt. Upprepade gånger hörde de en hund krafsa på dörren och ”gnister”* och vilja in. Då de öppnade var där ingen hund. Men till slut kom han allt in! Han var stor och svart och kröp strax under sängen, därifrån han aldrig kom fram. Det blev till slut ett sådant leverne med ”skrömta” där, att man måste ha dit prästen. Denne läste och bad och fick på det sättet fritt från andarna. Käringa kunde han dock ej ändra sinnet på, hon dog som hon hade det. En dotter till henne lever ännu och bor i Storsjö.

*Anm.
”Gnister” är det tiggande lätet hos hunden. Den stora svarta hunden, som nämnes i sådant sammanhang är alltid djävulen själv

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2899, Anundsjö, Solberg.

TREVLIG LÄSNING

Kategori översikt bl a trolldom, magiska medel, besvärjelser – http://www.murberget.se/upptack/katlista.aspx?snkod=2481

Andeväsendena, lucifer släktet, naturväsen mm - http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=VI

Sagor och Sägner – http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=VII

Preventiva åtgärder – http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=C&rub3=e

Döden och de döda, föredud om dödsfall, skrömt och spökerier - http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=E

Kärlek, trolldryck och hämnd – http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=B&rub3=c

Sjukdomar och deras botande, signerier – http://www.murberget.se/upptack/minneslista.aspx?rub1=I&rub2=D

Fåglar i tro och myter – Symbolik

Som jag skrev i mitt förra inlägg är detta ett ämne jag vill fördjupa mig i, så jag gjorde lite research jag vill dela med mig av =)

Sen gamla tider, eftersom fåglar flyger i skyn, har man ansett att de har en nära anknytning till himlen och andevärlden, och kan fungera som budbärare av böner mellan jord och himmel. Kulturer i mellanöster och Asien ser fåglar som en symbol av odödlighet. Och i Öst Indiska myter finns det en fågel för varge borgången själ.

Tranans symbolik i tro och myter

I Asien är tarnan en symbol för ett långt liv och odödlighet. Den vita tranan kan flyga till himlen och är en kinesisk symbol för visdom. Den kallas ibland för den välsignade eller himmelska tranan.

I många delar av världen anses tranan vara ett färdsätt och budbärare av meddelanden för gudar. I gamla egypten säger legenden att en tvåhövdad trana syntes flyga över Nilen, det såg man som ett symboliskt tecken på nya tider fyllda av lycka och välgång.

Tranor är duktiga på att döda ormar och inom Kristendomen ses tranan som en naturlig fiende till Satan. Eftersom Tranan är en flyttfågel ansågs talismaner av tranans vingar vara byskyddande vid resor mot utmattning.

I Grekisk-Romersk myt var Tranan helig för Moder Gudinnan Demeter som varge år väckte jorden åter till börd när hennes dotter Persefone kom tillbaka från underjorden varge vår. På det viset symboliserar tranan även återfödelse.

Örnens symbolik i tro och myt

Örnen har alltid ansetts vara en stark symbol för himlen och solen, makt och läkande egenskaper. Den symboliserar återupståndelse och återfödelse. Örnen sägs kunna sväva ända tills att den är försvunnen för solen och enligt Aristotles kunde örnen se rakt in i middagssolen utan att bli blind. Av de anledningar anses örnen i kristendomen vara en symbol för jesus, för dom som är rättvisa, mod och stark tro. Det är just för dessa symboliska antydningar som en läspulpet i kyrkan ibland utformas som örnvingar.

Örnar accocieras med framtida visioner, ambitioner och önskan fullbordad. Den accocieras även men stormar och blixtar eftersom vissa stammar i Nord och Syd Amerika anser att det är en reinkarnation av stormfågeln (thunderbird).

I Romersk - Grekisk tid refererades ofta örnen som ”kung av fåglar” och i romeskt bildspråk betyder en flygande örn en själ på väg till himlen.

Läs om örnen i tro och symbolik i Nord och Syd amerika här.

Falkens symbolik i tro och myt

Tama falkar har länge varit en följeslagare till jägare eftersom man trodde att de aldrig slöt ögonen när de sov. Därför anses falken i vissa kulturer beskyddande.

Egypterna accociarade falken med Horus öga, Horus ansågs visa sig som Faraos falk eller som en gud med en falks huvud. Han kunde se allting samtidigt för att ett öga var solen och ett öga var månen. När falken representerar den Egyptiska guden Ra, avbildas han med en fågelkropp med ett människohuvud. En falk med ett människohuvud är en symbol för den mänskliga själen. Falken accocieras även i Egypten med den stigande solen.

I norden kopplas falken till Frigg och Loke och eftersom falken är en beräknande utmärkt jägare kan den även symbolisera krig, men också framgång, beskydd.

I Asien jagar och dödar falken demoner. I Kristen tro symboliserar falken en omvänd pegan.

Ugglans symbolik i tro och myter

Att drömma om en uggla betyder visdom, insikt, intellekt, budskap och dygd. Men det kan också betyda död och mörker.

När en uggla Hooar kan det betyda besvikelse och förvarna om svek och död/ohälsa.

Finner man en död uggla kan det betyda att man har just undkommit död,ohälsa och ett bedrägeri, och just för att ugglan är ett nattdjur med lysande ögon har man senare börjar förknippa ugglan med satan.

Ugglan har fått ett mörkt rykte just för att den är en nattens varelse, men precis som natten bär den på kunskap och insikt i det fördolda och förknippas med Hecate. Ugglan är förknippas också med den grekiska gudinan av visdom Athena. Egyptierna, kelterna och Hinduerna ansåg ugglan som väktare av döda själar eftersom man ansåg att ugglan hjälpe till med övergången till underjorden.

 Och i Nord och Syd Amerika ansåg man att ugglan symboliserade visioner och väktare av fördold kunskap. På medeltiden i Väst och CentralEuropa ansåg man att ugglor var föklädda häxor och trollkarlar, och man anser och förknippar ugglor än idag som en familjär och följeslagare till häxor.

Fortsättning följer …

Själens bevingande följeslagare-Änglar och fåglar i tro och myter

Fåglar har länge betraktats som ett tecken på gudomlig närhet och budbärare mellan de olika världarna. De kunde ta med sig meddelanden och bära med sig själar efter bortgången.

Dessa bevingade varelser avbildad ofta som övernaturligt vackra och ståtliga. De har som uppgift att sörja, skydda och ledsaga den mänskliga själen både i livet och vidare till den andra sidan.

Själens bevingande följeslagare - Änglar och fåglar

Ordet ängel kommer från ett grekisk ord som betyder budbärare, och det är oftast den roll som de flesta av dessa bevingade varelser spelar i bibeln.I senare kristen teologi utvidgades änglarnas uppgift så att de särskilt tog hand om den mänskliga själen - som skyddsänglar på jorden och som följeslagare efter döden. Inom Islam menar man att varge människa har två änglar som följer henne - en som registrerar de goda handlingar och en som antecknar synderna.Vid döden kan själen förvänta sig att möta ännu ett par av änglar som ska avgöra om själen är värdig en plats i paradiset. Dessa senare änglar är ganska hårdhänta när de ska tvinga ut sanningen ur den själ som vill nå saligheten.

En drömfångare skulle ha kraften att fjättra och skydda mot onda andar och filtrera drömmar. Den pryddes ofta med fjädrar av heliga fåglar beskyddande stenar kunde vävas in i den.

En del forskare speculerar i att iden om änglar skulle kunna ha rötterna i en ännu äldre tid, då uppgiften i att föra andar till andra sidan sköttes av fåglar. Till exrmpel har man många av de Europeiska kulturerna i både Nord och Syd Amerika betraktat örnen som helig. Den har antingen varit en budbärar med böner till andevärlden och återvänt med välsignelser därifrån, eller också har den ledsagat döda själar till den andra sidan och dess fjädrar prydde ofta drömfångare, användes cermoniellt och i läkande ritualer. De gamla aztekerna trodde att döda krigares själar förvandlades till örnar och vaktade solen.

Hos både syrierna och de äldre romarna trodde man att örnen hade den särskilda uppgiften att leda de värdiga själar till paradiset. Går man ännu längre tillbaka, till de gamla egyptierna, finner man att ba, en av de aspekterna av människosjälen, avbildades som en fågel med mänskligt huvud. Och inom kristendomen blev påfågeln med sin förmåga att förnya den praktfulla fjäderdräkten varge år, en symbol för de dödas uppståndelse.

(Källa: tro och vetande om livet och döden, Carol Neiman och Emily Goldman, sid 63)

Ett väldigt intressant tema tycker jag och jag tänkte att jag skulle dyka ner lite djupare i brunnen. Fortsättning följer…